Genmodifierad majs blev en politiskt viktig fråga
Rådet för allmänna frågor diskuterade och röstade preliminärt om godkännande av den genetiskt modifierade majslinjen 1507 för odling vid sitt februarimöte. Frågan har varit aktuell sedan 2001. Sedan dess har man på sakkunnignivå diskuterat och röstat om frågan ett otal gånger. Det preliminära resultatet blev denna gång, liksom också tidigare, att kvalificerad majoritet bland medlemsländerna inte nåddes, vare sig för eller emot. Frågan överfördes till kommissionen, som enligt ett beslut från Europeiska unionens domstol borde fatta sitt beslut senast dagen efter medlemsländernas omröstning, dvs. inom tre månader efter domstolens beslut. En representant för kommissionen konstaterade visserligen inofficiellt efter mötet att beslutet fattas först någon gång efter parlamentsvalet, när situationen har lugnat ner sig.
Förslaget understöddes av fem medlemsstater, bland dem Finland. Fem andra medlemsstater avstod från att rösta. De övriga röstade emot. De som motsatte sig förslaget motiverade det med politiska skäl: det nära förestående valet till Europaparlament och hänsyn till konsumenterna. Man ansåg att kommissionen ska iaktta närhets- och försiktighetsprincipen. Några medlemsstater anser att de sex positiva utlåtandena om majsens säkerhet för människor, djur och miljön som Europeiska myndigheten för säkra livsmedel (ESA) gjort inte är ett tillräckligt vetenskapligt bevis.
Politik eller konsumentskydd?
Godkännandet av genmodifierade växter för odling eller användning som foder eller livsmedel har seglat i motvind i EU nästan ända sedan de godkändes, dvs. sedan slutet av förra årtusendet. Inom Europeiska unionen har genmodifierad majs odlats i Spanien på maximalt cirka 70 000 hektar, då majs odlas på miljontals hektar globalt. Genmodifierad soja och majs importeras som proteinfoder för svin, höns och nötkreatur fån USA och Sydamerika, eftersom EU:s egen produktion av protein räcker till endast för en bråkdel av behovet. Utanför unionen är merparten av odlingsväxterna genetiskt modifierade. Våra livsmedel innehåller troligen ingredienser som producerats med genmodifierade växter. I Finland har Valio och Snellman meddelat att deras kontraktsproducenter måste förbinda sig till att genmodifierat foder inte används i produktionen. Genmodifierade sorter får inte heller användas vid ekologisk produktion.
I EU får genmodifierade produkter försäljningstillstånd först efter en sträng riskbedömning. Finland har varit synnerligen konsekvent i sin ståndpunkt. Om man kan vara säker på att produkterna är säkra har Finland understött att produkterna får säljas. I rådet har man i några års tid haft uppe ett förslag om att utvidga principerna för godkännandet av genmodifierade produkter att omfatta också socioekonomiska skäl. Samtidigt skulle man ge möjlighet att nationellt förbjuda försäljning av genmodifierade produkter, vilket i praktiken inte varit möjligt enligt Europeiska unionens domstol.
Hur är det med klimatförändringen och möjligheten att föda världens växande befolkning?
När klimatet blir varmare ökar växtskadegörarna. Ett konkret exempel är älgflugorna, som varje höst plågar svamp- och bärplockarna, och som redan har spritt sig till södra Lappland. Forskarna menar att klimatförändringen skulle vara till nytta för jordbruket i Finland, men växtskadegörarna och djursjukdomarna skulle öka. Samtidigt kommer nya effektiva växtskyddsmedel inte ut på marknaden, främst på grund av säkerhetsorsaker. Skadegörarnas förmåga att mutera så att växtskyddsmedlen inte biter på dem blir också snabbare. Genmodifierade växtsorter har egenskaper som gör att växtskadegörare inte kan angripa dem. Det här sker utan växtskyddsmedel och utan att växternas kvalitet eller skördarna äventyras. Det är huvudorsaken till att genetiskt modifierade växtsorter odlas på många håll i världen.
Inom unionens område har skördarna minskat med en årlig takt på ungefär en procent under de senaste åren. Växtskadegörarna är inte den enda orsaken till det här. Odlingsarealen minskar, vid ekologisk produktion är skördarna hälften av den normala produktionen, och förädlingen av tilläggsskördar med vanliga förädlingsmetoder blir svårare. När de gamla sätten inte längre fungerar, borde man ge nya en chans. Tar maten annars slut?
Kirsi Heinonen
