Tillgänglighetsverktyg

Nyheter 23.4.2014

Krisen i Ukraina och den internationella rättens olidliga lätthet

Tarja Långström
Tarja Långström ansvarar för juridiska frågor vid EU-representationen

Det som Ryssland företagit sig på Krim nyligen strider mot internationell rätt – eller överensstämmer med den – beroende på vem som uttalar sig. USA och EU har fördömt att Krim anslutits till Ryssland bland annat på grund att det kränker Ukrainas territoriella integritet. Ryssland har för sin del gjort sig stort besvär att förklara att anslutningen är förenlig med internationell rätt.

Till de argument som Ryssland använt sig av hör folkens självbestämmanderätt och prejudikatfallet Kosovo. En pikant detalj i den här argumentationen är förstås att Ryssland inte skulle tillåta motsvarande självbestämmanderätt för folken på sitt territorium. Ryssland har inte heller erkänt Kosovos självständighet.

Inom den internationella rätten är det inte ovanligt att två rättsnormer eller principer råkar på kollisionskurs. Principen om en stats territoriella integritet och folkens självbestämmanderätt är endast ett exempel på regler som har denna potential. Den grundläggande avsikten med systemet för den internationella rätten är sedan freden i Westfalen 1648 att trygga existerande staters territoriella integritet. FN-stadgan innehåller ju ett kollektivt försvarssystem som utgår från tryggandet av status quo. Det är förbjudet att bruka våld mot en annan stat, om det inte är fråga om självförsvar enligt artikel 51 i stadgan eller berättigat av FN:s säkerhetsråd.

Mot denna bakgrund delar Kosovos självständighetsförklaring 2008 och bruket av våld som föregick den alltjämt åsikterna hos utövarna av internationell rätt. Många framhåller gärna att det var fråga om en sui generis-situation, som inte utgör ett prejudikat. Att Kosovo blev självständigt var ”säkert olagligt, men ändå rätt” med beaktande av det etniska förtryck som moderlandet riktat mot Kosovoalbanerna och vissa andra omständigheter. Rättsläget blev inte klarare av den rådgivande åsikt som internationella domstolen gav år 2010 där det konstaterades att ”självständighetsförklaringen inte stred mot internationell rätt”.

Ryssland hänvisar till Kosovo som ett berättigande för att Krim lösgjorts från Ukraina, men domstolens åsikt utgör inte ett sådant berättigande. Uttalandet har inte varit tillräckligt för att konstituera Kosovos självständighet, utan landet måste alltjämt arbeta för att etablera sin internationella ställning. För att så ska ske är det nödvändigt att de övriga medlemmarna av det internationella samfundet erkänner landet. Alla EU:s medlemsländer har till exempel inte erkänt Kosovo. Orsaken till detta är antagligen hos de flesta att det inte vill medverka till att en doktrin som de anser vara problematisk etableras.

Vilken betydelse andras länder erkännande har vid bildandet av en ny stat belyses till exempel av läget för Nordcypern som förklarade sig självständigt 1983. FN:s säkerhetsråd konstaterade då i två resolutioner att självständighetsförklaringen var olaglig och uppmanade medlemsländerna att inte erkänna Nordcyperns självständighet. Detta har på ett effektivt sätt isolerat Nordcypern från resten av världen.

Situationen gällande Krim avviker från läget på Cypern. Trots att Krim lösgjorde sig från Ukraina var det hela tiden klart att målet var att ansluta området till Ryssland. Visserligen kan Ukraina och övriga länder meddela att de aldrig kommer att erkänna Krims anslutning till Ryssland, men med tiden blir anslutningen fait accompli. Området råkar inte heller i ett rättsligt vakuum vilket gäller för Nordcypern som eftersträvat statlig suveränitet, eftersom Ryssland med eftertryck har börjat utsträcka sitt statsmaskineri till Krim.

Det är klart att Krims anslutning till Ryska federationen i strid med Ukrainas konstitution och vilja bryter mot den internationella rättens grundläggande normer. Det internationella samfundet har emellertid få exekutionsmedel eftersom Ryssland i egenskap av permanent medlem kan förhindra att FN:s säkerhetsråd fattar beslut i frågan. FN:s generalförsamling kan uttala sitt fördömande – vilket den även gjort – men dess resolutioner är inte bindande. Övriga länder kan förstås försöka påverka Ryssland med olika sanktioner. EU och USA har beslutat om sanktioner, men det återstår att se vilken verkan dessa får. Ukraina kan överväga att stämma Ryssland inför den internationella domstolen, men för att ärendet ska tas upp till behandling där krävs att Ryssland godkänner domstolens behörighet. Som bäst undersöks säkert också på många håll vilka åtgärder som kan vidtas mot Ryssland inom ramen för OSSE, Europarådet eller även WTO.

Rysslands agerande är oroväckande, men dörren till att en stormakt vid behov kan avvika från gemensamma regler har öppnats redan tidigare. Förutom Kosovo duger Irak (2003), och eventuellt Libyen (2011), som exempel, liksom USA:s interventioner på sin bakgård på 1980-talet. Med tanke på den internationella rätten är sådana här undantag obehagliga. Om ett undantag är möjligt för en av jämbördiga suveräna stater, borde det vara möjligt för alla. Men det leder i så fall till att systemet baserat på regler faller sönder. Vem som helst kan berättiga en intervention med ”humanitära” orsaker. Med dessa argument har Ryssland hittills uppträtt som en trogen försvarare av det internationella systemet efter andra världskriget. Ryssland har till exempel motsatt sig en utveckling av begreppet skyddsansvar, eftersom man ansett att det utgör ett hot mot det regelbaserade internationella systemet. Utifrån dessa synpunkter motsatte sig Ryssland också en intervention av det internationella samfundet i Kosovo och att landet blev självständigt.

Genomdrivandet av Rysslands nya landsmanspolitik verkar innebära en relativt stor förändring av landets syn på den internationella rätten. Tiden får utvisa hur argumenten kommer att slipas av de ryska juristerna. Det internationella vetenskapssamfundet kommer antagligen att slå den ryska argumentationen i spillror, men det hjälper nödvändigtvis inte Ukraina. 

Tarja Långström 

Skribenten ansvarar för juridiska frågor vid EU-representationen

Följ oss