Kaikki kahtena
Saija Nurminen vid EU-representationen är bland annat ansvarig för frågor om EU:s södra grannskap
”If this is not a civil war, then what is?” Så här lakoniskt uttryckte sig en högt uppsatt EU-tjänsteman om Libyen, som för tillfället har två premiärministrar och två överbefälhavare för armén. Libyen har också haft två konkurrerande institutioner som bägge ansett sig vara landets parlament. Den ena av dem, det parlament som hade röstats fram genom val, förklarades just olagligt av högsta domstolen, vilket gör situationen ännu mer förvirrande.
Som en följd av den arabiska våren år 2011, och med hjälp av västerländskt flygvapenstöd, avsattes Libyens säregna ledare Moammar Gaddafi som hade styrt landet i flera decennier. De första valen efter Gaddafis avgång ägde rum år 2012 och de förlöpte väl – det såg ut som att Libyen kom igång med sin återuppbyggnad. Libyen är ett relativt välbärgat land tack vare sina oljeresurser, vilket bidrog till optimismen.
Men Gaddafi hade lämnat praktiskt taget obefintliga statsstrukturer efter sig. Någon förvaltning, så som man uppfattar begreppet i EU-länder; det vill säga olika ministerier, ämbetsverk och tjänstemän, existerade inte. Först nu håller man på att bygga upp en nationell armé och en polismyndighet. Den demokratiska övergångsprocessen har inte skett kontrollerat utan man kämpar med vapen om makten. Representativa organ och statliga inrättningar har utsatts för påtryckningar och våldsamma attacker.
Sommaren 2014 flammade de häftigaste väpnade sammandrabbningarna sedan år 2011 upp. Den islamistiska Misratabrigaden tog kontrollen över Tripolis flygplats från den nationellt sinnade Zintanbrigaden i början av augusti, och kontrollerar nu huvudstaden och förvaltningsbyggnaderna. I östra Libyen fortsätter striderna mellan extremislamistiska grupper som Ansar Al-Sharia och de nationalistiska Khalifa Haftar. Oroligheterna har också spritt sig till landets södra delar.
Man försöker i första hand lösa konflikten under FN:s ledning. FN:s generalsekreterares specialrepresentant Bernardino León har aktivt arbetat för en politisk dialog mellan parterna. Dessutom pågår FN:s politiska uppdrag UNSMIL i Libyen, med bas i Tunis. Förutsättningen för att säkerhetsläget ska stabiliseras är att en politisk lösning uppnås. Det skulle i sin tur göra det möjligt att återuppliva den stagnerade övergångsprocessen, vars mål är demokrati.
Läget i Libyen återspeglas på Europa i form av illegala vapen, terrorism och illegal migration. I år har över 100 000 migranter tagit sig till Italien, och av dem kommer cirka 90 % från Libyen. Hälften av migranterna har ursprungligen flytt från Eritrea, Syrien och Mali, men i tilltagande utsträckning kommer de också från Libyen på grund av den allt sämre säkerhetssituationen där.
Europakommissionen är tillsammans med medlemsländerna den största givaren av humanitärt bistånd i Libyen. EU driver också en gränsbevakningsmission (EU Border Assistance Mission, EUBAM) i syfte att utbilda libyer i bevakning av mark-, havs- och luftgränser. Uppdraget leds av Antti Hartikainen från Finland. Det har varit svårt att hitta en lokal samarbetspart i det politiska kaos som råder, då de libyska samarbetsparterna ibland byts ut helt plötsligt på grund av att inrikespolitiken förändrats.
Libyen tas regelbundet upp på EU:s utrikesministrars utrikesråds agenda. I oktober gav utrikesrådet sina konklusioner om Libyen, där man fördömer det våld som parterna utövar och attackerna mot civilbefolkning, och uttrycker sitt stöd för den av FN ledda fredsprocessen och konstaterar att EU försöker hitta metoder för att stödja FN:s åtgärder.
Saija Nurminen
Skribenten är ambassadråd och vid EU-representationen svarar hon bland annat för frågor om det södra grannskapet.
