Kaikki kotiinpalaajat eivät ole tervetulleita
Från Europa har tusentals frivilliga åkt till Syriens och Iraks krigsområden för att strida. Företeelsen är inte ny i sig, men någon lika omfattande ström av krigare förekommer inte någon annanstans i vår samtidshistoria. I EU:s medlemsländer är det särskilt det terrorhot som de radikaliserade personerna som återvänder hem från konfliktområdena utgör som väcker oro. Förebyggande är nyckelordet, men för att avvärja företeelsen behövs också fungerande samarbete, så väl mellan olika politiska områden som på internationell nivå.
Specialsakkunniga Marja Kartila svarar för polissamarbetet vid EU-representationen.
Utländska krigare förknippas vanligen med Syrien eller Irakkonflikten men det handlar inte om en företeelse som skulle ha uppstått ur dessa konflikter. I Afghanistankriget på 1980-talet, och inbördeskriget efter att Jugoslavien hade fallit sönder på 1990-talet, deltog också utländska frivilliga. Det talas också om utländska krigare som ska ha deltagit i krigshandlingar i Ukraina.
Och företeelsen är ännu äldre än så – det finns de som menar att korsfararna som för tusen år sedan begav sig från Europa till Jerusalem var sin tids utländska krigare.
Men mängden utlänningar som krigar i Syrien är av helt andra dimensioner än vid äldre konflikter. Det exakta antalet känner ingen till, men man tror att det finns ungefär 20 000 utländska krigare i Syrien och Irak och av dem är 2000-3000 européer.
Att delta i en väpnad konflikt är inte ett brott, men att delta i strider med terrorism som avsikt är det. Den här skillnaden ska man hålla i minnet när man talar om utländska krigare och överväger vilka åtgärder man ska ta till för att avvärja företeelsen. I Finland är det strafflagens terrorismbestämmelser som avgör när stridsdeltagande är en form av terrorism.
I EU-kretsar har man intensivt diskuterat de problem som utländska krigare ställer till och hur man ska åtgärda dem i två års tid. Som det största hotet ser man de radikaliserade stridskämparnas återkomst till hemlandet, där de kan göra sig skyldiga till våldsamma brott. Då menar man uttryckligen verksamhet som är straffbar enligt den ovan nämnda strafflagen.
Hotet från dem som gett sig iväg till konfliktområden och återvänt därifrån är verkligt. Det blev konkret senast i våras när fyra personer sköts till döds i Bryssels judiska museum. Den som var skyldig till terrordådet hade nyligen återvänt till Europa från striderna i Syrien. Belgien hör till de medlemsländer varifrån speciellt många krigare har åkt till Syrien och Irak. Också från Finland har relativt många gett sig iväg dit, om man jämför med befolkningsmängden. Skyddspolisen uppskattar att det rör sig om ett fyrtiotal personer.
Man försöker bekämpa företeelsen med de utländska krigarna på många sätt, på unionsnivå främst i kretsar som sköter rättsliga och inrikes frågor, men också på det gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska planet. Justitie- och inrikesministrarna beslöt i juni 2013 om 22 åtgärder för att avvärja företeelsen. Åtgärderna kan delas in i fyra områden: förebyggande verksamhet, förbättrat informationsutbyte, effektiverad bevakning av de yttre gränserna och juridiska åtgärder.
Företeelsen berör inte alla medlemsstater lika mycket. Sommaren 2013 bildade åtta medlemsstater, som var särskilt bekymrade över problemet, en grupp som arbetade vidare med nödvändiga åtgärder. Dessa åtgärder presenterades för rådet för rättsliga och inrikes frågor i oktober 2014. Då beslöt ministrarna att man granskar förslagen mera ingående på unionsnivå. Arbetet pågår som bäst och en situationsöversikt överräcks vid nästa ministerråd, som äger rum den första veckan i december.
I diskussionerna på EU-nivå har man betonat metoder som förebygger avfärd till strider. Man försöker förebygga detta i ett så tidigt skede som möjligt, redan i skolor och på kommunal nivå. Till åtgärderna hör olika informationskampanjer och motanföranden som tar upp de egentliga motiven hos grupper som rekryterar krigare. Bägge sidor använder sig skickligt av sociala medier, och nätet har stor betydelse eftersom det främst är unga människor som är målgruppen. Också hårdare tag har föreslagits som förebyggande metoder, till exempel reseförbud som skulle förhindra resor till konfliktområden.
Det har också diskuterats om man ska hindra krigare som konstaterats radikaliserade, och som därmed utgör ett hot, att återvända till hemlandet. Vissa forskare är övertygade om att det inte är effektivt att förhindra dem att återvända hem. Enligt forskarna skulle förbudet bara gagna dem som rekryterar krigare, eftersom det skulle bryta ner de återvändandes identitet som en del av sitt hemland och samtidigt förstärka deras band till rekryterande grupper.
Företeelsen med de utländska krigarna har försatt EU: medlemsstater i en situation där enbart brottsbekämparsektorn och rättsområdets åtgärder inte är tillräckliga. Det krävs samarbete både inom många olika politiska områden och med vissa tredje länder.
Marja Kartila
Skribenten är specialsakkunnig i polissamarbete
