PNR:s ödestimme
Efter terrordådet i Paris har det talats mycket om flygpassageraruppgifter i offentligheten, personliga uppgifter som man kräver att ska användas i EU för att få stopp på problemet med utländska kombattanter. Passagerarinformationssystemet PNR (Passenger Name Record) har kommit att bli en symbol i sammanhanget och har fått axla en mycket tung börda. PNR har inga andra möjligheter än att lyckas.
De personer som har deltagit i den senaste tidens attacker i Europa var EU-medborgare som hade tillbringat tid i Syrien eller andra konfliktområden och radikaliserats.
Det råder nu en stark vilja att bekämpa företeelsen utländska kombattanter och nästan dagligen får vi veta om nya initiativ och projekt som medlemsstaterna eller EU-organen överväger. Chefen för Europakommissionens enhet för terrorbekämpning vid generaldirektoratet för EU-intern politik har delat in anhänggiga eller ikraftvarande åtgärder i sådana som ska ske före en resa, under resans gång och efter återkomsten från resan.
En av åtgärderna som genomförs under resans gång är PNR. Det handlar helt enkelt om att brottsbekämpningsmyndigheterna, i Finlands fall polisen, tullen och gränsmyndigheten, skulle få elektroniska uppgifter om personer som flygvägen reser till Europeiska unionen från ett land utifrån, eller bort från unionen.
Problemet med de utländska kombattanterna är naturligtvis EU-medborgare som begår fruktansvärda handlingar. För många kommer det som en överraskning att EU-medborgarnas rätt till fri rörlighet också sträcker sig till unionens yttre gränser. Det betyder att man inte kan göra systematiska gränskontroller av EU-medborgare vid unionens yttre gränser. Därmed får inte heller brottsbekämpningsmyndigheterna tillräcklig information om EU-medborgare som rör sig över de yttre gränserna för att kunna utnyttja den i sitt arbete.
I och med passagerarinformationssystemet skulle det gå att få tillgång till informationen eftersom systemet inte skiljer på EU-medborgare och andra. Man bedömer att det ska förhindra utländska kombattanters rörlighet på ett avgörande sätt.
Vad går PNR ut på? Tack vare PNR-systemet skulle brottsbekämpande myndigheter få elektroniska uppgifter av flygbolagen om alla flygpassagerare utan att särskilt behöva be om dem. Dessa uppgifter kan man sedan automatiskt jämföra med uppgifterna om personer som myndigheterna letar efter och som finns i myndigheternas register. Alternativt kan man identifiera personer utgående från träffar i sökningen. Det betyder personer vilkas resande är ologiskt och som kan ha kopplingar till brottslig verksamhet, enligt kunskap som internationella myndigheter besitter. Som resultat av en automatisk jämförelse får man en träff, med andra ord sammanträffar uppgifterna, och myndigheterna kan anhålla personen eller börja observera honom eller henne.
Det handlar om informationssamlande av mycket speciell typ och man måste vara väldigt noga med integritetsskyddet. Som exempel kan man ta flygbolagens information om passagerares måltidsval som har väckt mycket diskussion. Det är enligt EU:s byrå för grundläggande rättigheter sådan känslig information som inte ska finnas med i PNR-uppgifterna och som inte får användas i ovan nämna syfte.
PNR kan bidra med värdefull information för att brottsutredningar ska komma på rätt väg, exempelvis kan en person uteslutas från en brottsutredning och andra komma till. Men enskilda flygpassagerares uppgifter löser sällan hela problem.
Man har diskuterat om att upprätta ett system för passageraruppgifter på unionsnivå i mer än tio års tid, och det nuvarande förslaget är från 2011.
EU:s medlemsländer det vill säga rådet bekräftade sin ståndpunkt för tre år sedan när saken inte gick vidare hos Europaparlamentet. En liten men ändå tillräcklig, och högljudd, skara liberaldemokrater, gröna och socialister har satt sig emot projektet som ett ”storebror ser dig”-system som strider mot de grundläggande rättigheterna, och parlamentet har inte förmått föra någon förnuftig diskussion om innehållet i frågan.
Men terrordådet i Paris kan ha gjort att konstellationen har förändrats. Det är tragiskt att PNR:s möjligheter att lyckas har vuxit på grund av terroristdåden, men det lönar sig inte att slösa bort det tillfälle som krisen skapat. Nu är det tid att föra projektet framåt.
Om någon lösning inte uppnås inom de närmaste månaderna kanske det bästa alternativet är att dra tillbaka förslaget och eventuellt bereda ett nytt i ett senare skede. Då skulle staterna gå vidare med sina egna nationella system. Vissa medlemsstater tillämpar redan passagerarinformationssystem. I Finland kommer man att effektivera det nu gällande PNR-systemet i och med att riksdagen i december 2014 godkände en lagförändring.
Att lagövervakande myndigheter utnyttjar passageraruppgifter är ett förfarande som har kommit för att stanna och från det finns ingen återvändo. PNR-system är globala företeelser, uppgifterna används av lagövervakande myndigheter från Australien till Kanada och från Mexiko till Korea. Frågan gäller bara om vi kan åstadkomma ett system på EU-nivå. Alternativet är 28 olika system som har olika regler om tillämpningsområde och integritetsskydd, vilket verkligen inte är det bästa alternativet för någon part.
Marja Kartila
Skribenten är specialsakkunnig och svarar vid EU-representationen bland annat för polissamarbetet
