Väitteitä, puolitotuuksia ja valheita – EU-maat pohtivat, miten vastata propagandaan
Konflikten i Ukraina, som redan har pågått i över ett år, innebär krig både med vapen och med ord. I EU-länderna har man med oro följt med den tilltagande propagandan som Ryssland tar till för att få medhåll. Det ryska budskapet tycks gå hem hos de egna medborgarna, men i det övriga Europa har mottagandet inte varit lika nådigt.
Med propaganda menas partiska och avsiktliga försök att manipulera mottagaren av budskap. Fakta, påståenden, halvsanningar och rena rama lögner vävs ihop för att åstadkomma en ensidig och till och med förvriden bild av verkligheten. Propaganda går bäst hem i länder där man inte riskerar att utsättas för journalister, i synnerhet inte undersökande journalistik, där det är svårt för medborgarna att göra sig hörda och där den som bedriver propaganda inte behöver vara rädd för att vare sig parlament eller rättsväsende ska lägga sig i.
I Ryssland är det alltså många gånger lättare att använda sig av propaganda än det är i EU-länderna.
EU-länderna har i samarbete dryftat hur man ska bemöta propaganda, men framför allt har de enskilda medlemsstaterna utvecklat sin egen kommunikationsberedskap. Särskild uppmärksamhet har utbudet av ryskspråkiga nyheter och aktualitetsprogram fått. I Finland började Yle sända nyheter på ryska på våren 2013 och man överväger att utöka utbudet.
Finland har också flera års erfarenheter av hur de ryska medierna hanterar nyheter om omhändertagna barn. De finska myndigheterna är bundna av tystnadsplikt och respekterar barnens rättigheter, medan de ryska journalisterna fritt sprider ut information om enskilda fall i offentligheten. Finland har kunnat svara genom att informera om fallens bakgrunder och de begränsningar som den finska lagen föreskriver.
Också i de baltiska länderna finns det ryskspråkiga medier och i Riga ligger Natos kompetenscentrum för strategisk kommunikation, som analyserar den ryska kommunikationsstrategin. Britterna har för sin del inrättat en egen enhet för Rysslandskommunikation.
EU:s strategiska kommunikation behandlades senast av det extraordinarie utrikesråd som sammanträdde i slutet av januari. EU-länderna bad EU:s utrikesrepresentant och kommissionens biträdande ordförande Federica Mogherini att vidareutveckla strategisk kommunikation som svar på Rysslands handlingar.
Fortsättning följer alltså ännu i vår.
Långsamt och tråkigt?
Institutionell kommunikation är ohjälpligen långsam i sina reaktioner, och dess budskap väcker inte alltid intresse. I Bryssels EU-koncentration finns kanske inte heller nödvändigtvis det bästa kunnandet för att bemöta det verbala och visuella fyrverkeri som hundratals ryska troll producerar.
Vad kan EU göra?
- Spetsa till sina egna budskap, fokusera på förutsättningarna för att EU:s version ska nå fram.
-
Utgående från journalistiska principer skapa bättre förutsättningar för att obundna och professionella medier ska kunna verka, exempelvis genom att erbjuda dem fakta.
-
Utöka medborgarnas mediekunskap. Påminna om källkritik. Avslöja nättroll.
-
Utöka det internationella samarbetet, journalistbesök och gränsöverskridande journalistutbildning.
Mediernas utveckling hjälper tyvärr inte till. I medievärldens brytningsskede hamnar de som tillämpar traditionella journalistiska principer och som har en ansvarig chefredaktör lätt i skuggan av de sociala medierna. I Twitter är den kung som får ut sitt meddelande genast. Långt senare kommer bakgrundsfakta, faktachecker och motpartens version – om de överhuvudtaget kommer.
Leena Brandt
Skribenten är EU-representationens pressråd
