Hållbarhet och stabilitet i Östersjöfisket
Kolumn
EU:s gemensamma fiskeripolitik förnyades för ett par år sedan. Det var principiella förändringar som ger oss en orsak att tala om en reform. Nu ska reformen verkställas och det sker stegvis och tar flera år. Ett av de största stegen tas under det här året då EU fattar beslut om Östersjöns mångåriga skötselplan för fiske av strömming, vassbuk och torsk.
I EU:s fiskeripolitiska historia finns kapitel som inte ger orsak till stolthet. Politiken har ofta gjorts upp enligt starka nationella intressen och med tanke på fiskenäringens kortsiktiga intressen. Vården av fiskestammarna och de ekologiska principerna har åsidosatts då medlemsländerna kämpat sig till en så stor kvot som möjligt.
Men detta tillhör det förgångna. De senaste 10-15 åren har EU målmedvetet främjat principerna för hållbart fiske både inom unionens egna vatten och i fiskevatten längre bort. Detta har haft inverkan: ännu i början på 2000-talet var 94 procent av EU:s fiskestammar överfiskade, men andelen har på tio år sjunkit till 40 procent.
Inom Östersjöområdet mår alla fiskstammar bra förutom torsken. Torsk fiskas främst i södra delarna av Östersjön på båda sidorna om huvudbassängen och arten har legat illa ute i en längre tid. Detta beror på många olika orsaker: orent vatten, syrebrist och framför allt på att salthalten sjunkit. Vid årsskiftet rann för första gången på länge en större mängd salt vatten in i Östersjön via Danmarks sund och detta förväntas även förbättra torskens levnadsförhållanden radikalt. Alla som är över 50 år kommer ihåg skiftet mellan 70- och 80-talet då pulsen upplevdes förra gången – då kunde man även i Finska viken få så mycket torsk man bara orkade fiska.
Strömmingen är den viktigaste fisken för Finland. Den mår bra både inom Östersjöns huvudbassäng, i Rigabukten och även i Finska viken och framför allt i Bottniska viken. Strömmingens fiskekvot har höjts betydligt inom Finlands fiskeriområden. Kvoterna som bestämdes för Finlands del för detta år gjorde vårt land till Östersjöns största fiskeriland, om man endast talar om det fiske som sker i Östersjön. Förstås är alla andra Östersjöländer större än Finland i övriga vatten. Det goda läget är naturligtvis en summa av många faktorer, men det faktum att man i området idkat en hållbar fiskeripolitik saknar inte betydelse. Man har gett måttliga kvoter och efterföljt vetenskapliga bedömningar.
Östersjöns mångåriga plan som nu behandlas täcker alltså strömmingen, vassbuken och torsken samt beaktar flundrearter som fås som bifångst. Det är egentligen endast laxen som står utanför. Laxen är en vandringsfisk och har en mycket annorlunda biologi, och man kommer snart att bereda en egen skötselplan för den arten.
Idén med planen är att skapa en mångårig ram baserad på en vetenskaplig bedömning. Inom ramarna fattas de årliga besluten om fiskemöjligheter (och de nationella kvoterna).
Genom att göra en mångårig plan vill man nå stabilitet, förutsägbarhet och ett bättre beaktande av dynamiken mellan fiskearterna. Det Internationella havsforskningsrådet ICES har givit de olika fiskestammarna sin bedömning om de s.k. variationsvidderna för en hållbar maximal produktion, på basen av dessa fattas besluten om de årliga kvoterna.
Nytt inom fisket: förbud mot utkast och landningsskyldighet
I den revolutionerande nya fiskeripolitiken finns ett så kallat förbud mot utkast och landningsskyldighet. Tidigare fick fiskaren – lite förenklat – fånga och ta i land endast den fisk han hade kvot för. Den övriga fångsten skulle kastas överbord.
Nuförtiden ska all fångst behållas, meddelas och tas iland. Detta är förstås en mycket bättre princip, åtminstone ur ekologisk synvinkel. Förändringen är stor och det är invecklat att förverkliga den i lagstiftningen och i det praktiska fisket med övervakningsmetoder och bestämmelser för hur fångsten ska behandlas.
En annan märkbar förändring är att de regionala planerna bereds regionalt, Östersjöländernas BALTFISH-forum spelar huvudrollen i beredningen av Östersjöns planer. Regionaliserandet är viktigt inte bara för expertisen men framför allt för demokratin – besluten fattas bland dem som politiken berör. Hos det regionala forumet bevaras en slags initiativ- och uppföljarroll även vad gäller förverkligandet av planen.
Genom Lissabonfördraget blev förfarandet för gemensamt beslutfattande mellan Europaparlamentet och rådet det normala lagstiftningssättet. Främst beslut angående jordbrukets och fiskets centrala priser, stöd och mängdbegränsningar förblev undantag, dessa beslut fattas ännu av medlemsländerna sinsemellan i rådet.
Till dessa hör beslut om regionala fiskemöjligheter som sedan delas ut som kvoter bland medlemsländerna. I den mångåriga planen som nu behandlas skulle parlamentet och rådet tillsammans besluta om en ram inom vilket rådets årliga kvotbeslut fattas. Inte alla är nöjda med maktfördelningen, utan en del medlemsländer hade velat att även planens rambeslut skulle fattas av rådet allena.
Finland har aktivt deltagit i beredningen av Östersjöplanen inom BALTFISH och nu i rådet. Efter den intensiva arbetsgruppsbehandlingen togs planen upp förra måndagen som det viktigaste diskussionsämnet under ministrarnas jordbruks- och fiskeriråd. Som resultat av diskussionerna nådde rådet en allmän åsikt som står som grund för trekvotsförhandlingarna med Europaparlamentet i juni. Parlamentet röstar om sin åsikt nästa vecka.
Målet är att planen skulle gälla redan från nästa höst då medlemsländerna förhandlar om fiskemöjligheterna och -kvoterna för år 2016.
Jyri Ollila
Specialsakkunnig, fiske och naturresurser
