Tillgänglighetsverktyg

Nyheter 13.11.2015

Stäng gränserna?

kolumn

Strömmen av papperslösa migranter till EU-länderna har väckt krav på striktare bevakning av de yttre gränserna och till och med på att den yttre gränsen ska stängas. Det går emellertid inte att stänga gränser utan att bryta mot internationella avtal. EU behöver effektivare samarbete för att klara av att trygga en fungerande gränsbevakning inom Schengenområdet.

Matti Pitkäniitty
Matti Pitkäniitty svarar bland annat för frågor som rör gränssäkerhet och Schengen vid Finlands EU-representation.

Schengenområdet består av 23 EU-länder plus Norge, Island och Schweiz. Bevakningen av den yttre gränsen är extremt viktig för Schengenländerna eftersom det inte förekommer systematiska gränskontroller mellan länderna inom området. Vem som helst kan ta sig utan en enda kontroll fast från Vaalimaa till Venedig. Därför kan man inte släppa oregistrerade människor över den yttre gränsen.

Traditionellt har gränsbevakningen inneburit kontroll av resenärer med pappren i skick och att papperslösa upptäcks och grips. I den aktuella offentliga debatten ingår i idén om en stark yttre gräns också ett krav på en effektiv registrerings-, återvändande- och asylprocess.

Att stänga de yttre gränserna helt är i praktiken så gott som omöjligt och det skulle innebära betydande moraliska val. FN:s förklaring om de mänskiga rättigheterna garanterar varje människa rätten att söka asyl och internationella avtal förpliktigar oss att rädda människoliv till sjöss. De här avtalen har uppstått ur erfarenheterna av andra världskriget och till följd av stora fartygsolyckor.

Å andra sidan skulle resandet av ett stängsel inte nödvändigtvis betyda att man stänger gränserna utan att man genom mekaniska hinder styr migranterna till vissa gränsövergångsställen.

Vi får ändå inte missbruka internationella avtal. Människor borde söka om asyl i det första trygga landet och ingen borde försätta sig själv i sjönöd för att bli räddad till Europa.

Fri rörlighet inom fungerande yttre gränser

Skyldigheterna när det gäller bevakningen av den yttre gränsen fördelas inte jämnt mellan Schengenländerna. Av den orsaken har man inom EU skapat mekanismer för att fördela arbetet och öka förtroendet mellan länderna. Varje Schengenlands gränsbevakning, också Finlands, granskas regelbundet och resultatet rapporteras till de övriga medlemsländerna. Kostnaderna för bevakningen jämnas ut med hjälp av fonden för inre säkerhet.

Gränsbevakningen får också stöd så att gränsvakter och materiel skickas till andra länder. Man kan stöta på en finsk patrull som bevakar landgränsen mellan Grekland och Turkiet och finländska övervakningsflygplan söker papperslösa migranter på Medelhavet. I alla situationer är det frågan om behörig gränsbevakningspersonal med utbildning för internationell verksamhet som arbetar med uppgifter som samordnas av EU:s gränsmyndighet Frontex.

Det är svårt att förutspå mängden personer som kommer att korsa gränsen utan papper. I överraskande situationer kan en enskild medlemsstat be Frontex om en så kallad RABIT-insats. Mekanismen ger landet utbildad personal och materiel på några veckor. Det är en skyldighet för medlemsländerna att delta i RABIT-insatser.

Långvarigare stöd får medlemsländerna genom Frontex gemensamma insatser, som det är frivilligt för medlemsländerna att delta i. Utgifterna för personal och materiel ersätts av EU i båda typen av insatser.

Varje medlemsland ansvarar för sina egna gränser, men genom stödet ger man enskilda stater tid att utveckla sin egen kapacitet så att den svarar mot den förändrade situationen. Insatserna ger också erfarenhet som man kan dra nytta av i hemlandet.

Bevakningen av de yttre gränserna inte enbart hantering av migrationen

De som söker om asyl i Torneå, Stockholm eller München har rest genom flera Schengenländer. Vi önskar att alla som anländer till området skulle registrera sig eftersom papperslösheten är en grogrund för olagligt arbete och olika former av utnyttjande. Det finns ändå inget sätt att garantera att alla som anländer registrerar sig.

Den senaste tidens händelser visar konkret att det inte är likgiltigt för Finland hur gränsbevakningen fungerar i Grekland.

Bevakningen av den yttre gränsen handlar ändå inte bara om att hantera migrationen eller bekämpa brottslighet. Till exempel vid gränsen mellan Finland och Ryssland underlättar en smidig gränsövergång turism och export. Genom att bevaka vårt territorium säkerställer vi också att ingen främmande stats krigsmakt kränker Finlands integritet. Ett fungerande finsk-ryskt gränssamarbete grundar sig på en fungerande politisk dialog och på motsvarande sätt förebygger det att problem vid gränsen löses på en lägre nivå att det uppstår politiska konflikter.

Samarbetet vid gränsen kan ses som en barometer för mellanstatliga relationer.

Gränsbevakningens framtid

I framtiden måste vi bättre kunna förena de här två aspekterna. Å ena sidan bär varje stat vid den yttre gränsen ett ansvar för hela området, men en för en enskild stat är gränsen en mycket mera omfattande helhet än Schengens gränskodex.

Ingen klarar sig ensam med hundratusentals papperslösa personer som kommer in i landet. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har som en lösning presenterat en vision om en enhetlig europeisk gräns- och kustbevakningsmyndighet, men tanken att helt och hållet överföra det operativa ansvaret till EU tar inte alla gränsernas dimensioner i beaktande.

Den pågående krisen kommer att påverka den europeiska bevakningen och stödmekanismerna vid den yttre gränsen. Vi behöver ett närmare samarbete och en effektivare användning av materiel, men det krävs också att staterna bär ett större ansvar för hela Schengenområdet. Det är i allas intresse att vi vet vem som rör sig och varför i vårt gemensamma hem Europa.

 

Matti Pitkäniitty

Skribenten är specialsakkunnig på bl.a. gränsfrågor vid Finlands representation vid EU

Följ oss