Euroopan talous- ja rahaliitto remontissa
Kolumn
Diskussionen om hur Ekonomiska och monetära unionen (EMU) ska utvecklas har satt igång som small talk i Finland. Det är ack så trögt och besvärat och med tajmningen är det lite si och så.
Greklands kris och flyktingkrisen som eskalerade genast efter det fördröjde den så kallade fem EU-ordförandenas plan som skulle fungera som bas för debatten om EMU. I juni såg planen äntligen dagens ljus och medan järnet ännu var varmt passade kommissionen på att publicera ett åtgärdspaket för utvecklandet av EMU i oktober.
Åtgärdspaketet fokuserar särskilt på utvecklandet av EMU under det så kallade första skedet, fram till medlet av 2017. För att få igång diskussionen om det andra skedet kommer det att tillsättas en expertgrupp våren 2016, och våren 2017 publiceras kommissionens vitbok om hur EMU:s reform ska föras i hamn.
Motsträvighet mot långtgående reformer
Hittills har det först enstaka kommittédiskussioner om kommissionens plan. Ärendet togs också upp på Ekofinrådets agenda i november. På basis av de här diskussionerna verkar det som att det för närvarande inte finns något omfattande stöd för långtgående reformer.
De mest långtgående och svåraste ärendena rör representationen utanför euroområdet och ett gemensamt europeiskt system för insättningsgarantier.
Att stärka euroländernas gemensamma röst på internationella arenor har i princip fått stöd, men kommissionens förslag till lösning för övergångsskedet väcker kritik.
Många medlemsländer ogillar kommissionens tankar om att omorganisera valkretsarna för IMF:s styrelse. Flera upplever att den nuvarande indelningen, där euroländer och icke-euroländer ingår i samma valkretsar, fungerar bra. När det gäller insättningsgarantisystemet har särskilt Tyskland ansett att tidpunkten är opassande. Motståndarna till insättningsgarantisystemet motiverar bland annat sin ståndpunkt med att det finns stora skillnader mellan länderna när det gäller banksystemens allmänna tillstånd och utökningen av insättningsgarantifonderna.
Svårt att finna gemensam ton
Det finns stora skillnader i medlemsländernas preliminära ståndpunkter om åtgärdspaketet. I sjäva verket är medlemsländerna endast eniga om en sak: att de rådande finanspolitiska bestämmelserna måste förenklas och transparensen öka. Men i så gott som alla andra frågor skiljer sig utlåtandena mer eller mindre.
Ett exempel är kommissionens förslag gällande nya nämnder för konkurrenskraft och finanspolitik. En del länder förhåller sig skeptiskt till att dessa nya institutioner skulle bidra med något mervärde. Tvivlarna anser att det inte råder någon brist på kunskap om hur lönebildning och politiska åtgärder påverkar konkurrenskraften. Istället behövs det åtgärder för att förbättra konkurrenskraften. Också utgifterna och byråkratin kring de nya nämnderna oroar många. I andra ändan har vi länder som anser att de nya nämnderna skulle medföra nyttiga nya perspektiv och främja verkställandet av reformerna.
Situationen lever
Trots att medlemsländerna förhållit sig reserverat till kommissionens plan är det bra att minnas att vi först håller på och gräver startgroparna.
Av de stora medlemsländerna har bland annat Frankrike i offentliga inlägg meddelat att landet är berett att gå långt i euroområdets integration. Och trots att bland annat Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttalat sig betydligt mer reserverat om integrationen har andra betydande påverkare i Tyskland gjort relativt radikala uttalanden. Till exempel har Tysklands vice förbundskansler Sigmar Gabriel och Frankrikes finansminister Emmanuel Macron tillsammans framfört att euroområdet behöver en ordentlig knuff i integrationsprocessen. De har talat om en gemensam budget för euroområdet, beskattningsrätt och en harmonisering av företagsbeskattningen.
Dessutom finns det ett flertal osäkerhetsfaktorer i Europa just nu som medför sina egna bismaker i EMU-soppan. Som exempel kan man nämna folkomröstningen om EU-medlemskapet i Storbritannien. Det är inte heller omöjligt att sagan om Grekland får en fortsättning, fastän situationen har lugnat sig jämfört med hur det såg ut i somras.
Vår närhistoria visar att euroområdet också tidigare har utnyttjat kriser som energikälla för förändring. Under euroområdets dystraste ekonomiska kris och skuldkris 2010–2013 uppstod till exempel förkortningsmonstren EFSF och EVM, tvåpacken och sexpacken icke att förglömma. Vi ska i varje fall hoppas att utvecklingen den här gången inte behöver en kris.
Sami Napari
Skribenten är specialsakkunnig i finanspolitik vid Finlands representation vid EU
