Pakotteillako parempi maailma?
Den här veckan har vi nåtts av nyheten att de internationella sanktionerna mot Iran delvis ska hävas, vilket är en sällsynt ljusglimt i Mellanösterns kaos. Syftet med internationella sanktioner är att påverka politik eller verksamhet som bedrivs av en viss stat, människogrupp eller enskilda personer. Ju exaktare sanktionerna riktas, desto effektivare är de.
Efter det kalla kriget började FN-s säkerhetsråd aktivt att använda sig av befogenheterna att utfärda internationella sanktioner, som rådet enligt FN-stadgan besitter. I Europeiska unionen verkställs alla sanktioner som FN:s säkerhetsråd utfärdar genom lagstiftning på EU-nivå.
Vanligen träder säkerhetsrådets resolutioner i kraft i EU med oförändrat innehåll, men unionen kan också bestämma att sanktionerna ska sträcka sig längre. Dessutom kan EU utfärda sanktioner själv, exempelvis då säkerhetsrådet av någon orsak inte kan enas (Ryssland/Ukrainasanktionerna är exempel på ett sådant fall). Avsikten med EU:s självständiga sanktioner är att förmedla unionens gemensamma värderingar och utrikespolitiska riktlinjer till den som är föremålet för sanktionerna.
Förhandlingar om EU:s självständiga sanktioner kan ta lång tid eftersom medlemsländerna först måste nå politiskt samförstånd om innehållet. Därefter förs de politiska budskapen över till juridiskt bindande rättsakter, vilket inte heller är det lättaste eftersom medlemsländernas politiska prioriteringar återspeglas i behandlingen ännu i det skedet.
Det går klart snabbare att verkställa FN:s säkerhetsråds resolutioner på EU-nivå, eftersom man just inte behöver förhandla om innehåll som det råder enighet om på FN-nivå.
Det är inte bara internationella organisationer som kan utfärda sanktioner, enskilda stater kan också göra det. Finland har inte utfärdat egna sanktioner men deltar i beslutsfattandet om Europeiska unionens sanktioner. EU-sanktionerna verkställs med beslut och förordningar från rådet. Rådets förordningar är som sådan tillämplig lag i alla medlemsländer och bindande för ländernas myndigheter och privata aktörer.
Sanktioner måste övervägas – inriktningen är viktigast
Sanktionernas betydelse som ett viktigt verktyg för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har ökat stadigt under det senaste årtiondet. Syftet med sanktionerna är att påverka den politik eller verksamhet som en viss stat, människogrupp eller enskilda människor bedriver. Sanktioner utgör inte en form av straff.
Sanktionernas karaktär har förändrats på senare år: man har övergett övergripande handelsbojkotter och tagit i bruk mera exakt riktade restriktiva åtgärder, som riktas mot individer och enheter. Som exempel kan man nämna export- och importbegränsningar, begränsningar inom bank-, finans- och försäkringssektorerna samt begränsning av resande och trafik.
Finland understryker att man måste beakta exakt riktning, tillräckliga motiv och rättsskyddsaspekten när EU:s sanktionspolitik utarbetas. Sanktioner bör användas efter nogsamt övervägande och endast när andra åtgärder, som politisk dialog, inte leder till önskat resultat.
Sanktioner planeras alltid från fall till fall för att motsvara det aktuella utrikes- och säkerhetspolitiska behovet, vilket innebär att alla sanktionssystem skiljer sig från varandra. Sanktionerna granskas regelbundet så man kan säkerställa deras effektivitet, trovärdighet och legitimitet. När målsättningarna är uppnådda hävs sanktionerna.
Man har länge diskuterat hur effektiva sanktioner är. Även om de som blivit föremål för sådana i allmänhet underskattar effekterna, eller till och med ser det som en ”hederssak” att deras namn förekommer på sanktionslistor, så innebär begränsningarna i verkligheten att livet och samhällsfunktionerna försvåras på många sätt. Det är därför det är så viktigt att man är noga med inriktningen när man utfärdar sanktioner; de negativa konsekvenserna i synnerhet för utomstående ska vara så små som möjligt.
När de så kallade ekonomiska sektorsanktionerna utfärdades mot Ryssland ansåg man det viktigt att det samarbete som EU och Ryssland bedriver som inte berörs av sanktionerna skulle kunna fortgå så normalt som möjligt trots begränsningarna. Ett annat exempel är aktuella Iran vars sanktioner på grund av kärnvapenprogrammet delvis började hävas den 16 januari. Man strävar nu efter att normalisera samarbetet och utveckla handeln med Iran, men en del av EU:s och FN:s säkerhetsråds sanktioner kommer fortsättningsvis att vara i kraft, och största delen av de sanktioner som USA har utfärdat.
Iran – en glimt av hopp i Mellanöstern
Hur effektiv sanktionspolitiken är, och att den uppnår sina mål, visas av det färska exemplet Iran där man nu har börjat häva de sanktioner som utfärdades på grund av landets kärnvapenprogram. EU har belagt Iran med på grund av kärnvapenprogrammet sedan år 2007, och på grund av människorättssituationen sedan 2011. Förutom EU har FN:s säkerhetsråd, USA, Kanada, Japan och Australien utfärdat sanktioner mot Iran. Effekten blev större tack vare samtidiga sanktioner från flera olika håll, och sanktionerna hade betydande negativa effekter för Irans ekonomi.
Som följd av förhandlingar och påtryckningar som pågått i decennier uppnådde Iran och E3/EU+3-gruppen (Frankrike, Storbritannien, Tyskland och EU, Kina; Ryssland och USA) ett gemensamt täckande handlingsprogram i juli 2015.
I handlingsprogrammet bekräftar Iran att man under inga omständigheter utvecklar eller skaffar kärnvapen. FN, EU och USA förbinder sig å sin sida att de sanktioner som man utfärdade på grund av Irans kärnvapenprogram hävs, i enlighet med tidtabellen i den gemensamma planen när de ställda villkoren uppfylls. Tiden får visa hur snabbt hävandet kan ske. Både på FN- och på EU-nivå finns mekanismer för att snabbt utfärda sanktioner på nytt om det gemensamma avtalet inte respekteras.