Onko rauha sittenkin mahdollinen?
Kolumn
Inbördeskriget i Syrien som pågått i snart fem år kom ännu närmare 2015 när stora mängder syrier började söka skydd i Europa. Den massiva migrationen fick beslutsfattarna att öppna ögonen: flyktingströmmen upphör inte innan situationen i landet och dess närområden förändras drastiskt. Förutom att EU stöder den politiska processen i Syrien vill man också hjälpa de syrier som flyr undan kriget, både i hemlandet och i grannländerna.
En strimma av hopp i den politiska processen
Syrien är en av de viktigaste frågorna i EU:s gemensamma utrikespolitik. EU ser en enda lösning på konflikten i Syrien: en politisk. De militära åtgärderna försvagar endast den redan ytterst sköra humanitära situationen, ökar spänningarna mellan olika folkgrupper och får en hållbar lösning att glida ännu längre bort. Fem år av krig har inte fört de olika parterna i konflikten närmare varandra.
I Bryssel har man hoppfullt följt med de senaste månadernas händelser som man hoppas att ska skapa en botten för en politisk lösning. Under slutet av förra året lyckades man under FN:s ledning samla alla centrala partner med tanke på konfliktens lösning till en internationell stödgrupp för Syrien, vilket var ett betydelsefullt steg. Ärkefienderna Saudiarabien och Iran satte sig kring samma förhandlingsbord och även USA och Ryssland. En lösning kan endast nås med stöd av de här fyra.
Med stödgruppens samstämmiga stöd lyckades FN:s säkerhetsråd i december godkänna en viktig resolution (2254) som fastställer de följande stegen i fredsprocessen. Målet var att inleda förhandlingar mellan Syriens regering och opposition i januari 2016 och att förhandlingarna inom sex månader skulle leda till bildandet av en övergångsregering.
Inom ett och ett halvt år skulle det arrangeras val där syrierna väljer en ny regering. För att den politiska processen ska kunna sätta igång krävs det eldupphör och att den humanitära situationen förbättras.
Oberoende av de gemensamma allmänna riktlinjerna finns det enorma skillnader i de olika partnernas syner. En av de frågor där partnerna är mest splittrade är president Assads roll i övergångsregeringen och efter det. Parterna är eniga om att det är syrierna själva som måste få bestämma om sin framtid. Men hur fritt vågar man tro att det kommer att genomföras om den nuvarande makteliten sitter kvar över övergångsperioden? Å andra sidan, kan man räkna med att de som sitter vid makten kommer att delta i förhandlingarna på allvar om syftet med förhandlingarna är att fälla regimen?
Tidtabellen för den politiska processen är ambitiös. Det är å ena sidan nödvändigt, å andra sidan en stor risk. Bara en tillräckligt ambitiös tidtabell kan driva processen framåt. En fördröjning bara ökar det mänskliga lidandet, skapar utrymme för radikalisering och stärker extremiströrelserna. Samtidigt vet man att parternas syn på förhandlingarnas utgångspunkt och mål är mycket långt ifrån varandra. Under de närmaste dagarna får vi veta om de är för långt från varandra.
Den humanitära katastrofen fördjupas
Strimman av hopp i den politiska processen hjälper inte dem som drabbats av kriget. Kriget fortgår häftigt på många håll. Tunnbomberna sprider död och förstörelse. Civila mål skonas inte. Resolutionen är inte mera värd än returpapper innan den verkställs.
Tillsvidare har över hälften av Syriens 23 miljoner invånare blivit tvungna att lämna sina hem. 13,5 miljoner människor är i behov av humanitärt bistånd, hälften av dem barn. De som bor i flyktinglägren håller på att förlora hoppet. Fyra och en halv miljon människor har flytt till grannländerna Libanon, Jordanien och Turkiet, som bär det tyngsta lasset i flyktingkrisen. En del har sökt trygghet och ett bättre liv i Europa.
Nu när konfliktens följder känns i Europa tvingas EU och dess medlemsländer att agera. För närvarande bereder EU ett stödpaket som ska stödja Jordanien och Libanon i mottagandet av flyktingar. EU har kommit överens om motsvarande åtgärder med Turkiet. Utöver de humanitära behoven riktas också långsiktigt stöd till att förbättra flyktingarnas livsvillkor. Särskilt genom att förbättra utbildnings- och arbetsmöjligheterna försöker man ingjuta hopp och tro på framtiden.
Det behövs både finansiellt stöd och en politisk process. Det kommer att vara svårt och gå långsamt, men det är den enda vägen till en hållbar lösning. Att få igång fredsförhandlingar, fastän det bara skulle vara ett första steg, skulle vara en väl behövd signal om att en politisk lösning är möjlig – och en signal om hopp.
Kirsi Lipponen
Skribenten är utrikessekreterare
