Ukraina reformien ryteikössä
Kolumn
Ukraina var längre ett av de minst kända europeiska länderna med över 40 miljoner invånare. Det har skett en och annan revolution under årens lopp, men mera sällan har det framträtt några verkliga statsmän. Det är många som väntat på Ukrainas Mandela, Havel eller ens Kekkonen, och de väntar fortfarande. Den kändaste ukrainaren var nog länge Andrij Sjevtjenko som spelade i AC Milan och Chelsea och valdes till Europas bästa fotbollsspelare 2004, eller stavhopparen Sergej Bubka.
Plötsligt år 2013 kunde ingen som följde med vad som pågick i Europa längre missa Ukraina och flödet av nyhetsbilder: först folkmassorna som viftade med EU:s flagga på Majdan, sedan över hundra döda demonstranter. President Janukovitj fick gå och i hans ställe kom affärsmannen Petro Porosjenko. Små gröna män dök upp på Krim och snart anslöts halvön till Ryssland. Vraket efter en MH17 låg och rykte på en ukrainsk åker, EU beslutade om sanktioner och till sist undertecknade ledarna för Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike Minskavtalet.
Krisen förbi?
Ukraina fick ge plats i rubrikerna åt Charlie Hebdo, Greklands ekonomi, flyktingar, terrorattackerna i Paris och Brexit. Betyder det att krisen är förbi och allt är bra? Nej. Men det är inte längre en nyhet att över 8 000 personer dött i konflikten, att det pågår en konstant lågintensiv konflikt, att ekonomin är åt skogen, reformerna stampar på ställe och de som gjorde revolution på Majdan är besvikna.
Det blir bara färre helsidesrubriker hela tiden. Ukraina gör sitt bästa och håller på samma gång på att reformera både sitt domstolsväsen, sin grundlag, sin beskattning, att decentralisera sin förvaltning och utrota korruptionen. Samtidigt pågår hela tiden konflikten i de östra delarna av landet med separatisterna som stöds av Ryssland, och Ukraina har förlorat en stor del av sin handel med Ryssland.
EU stöder Ukraina
Där det finns ett problem finns ofta EU och EU har verkligen gjort mycket för Ukraina: understött landet med goda råd och omfattande makroekonomiskt stöd, förhandlat fram ett avtal om gasleveranser och gjort sitt bästa för att undvika ett handelskrig med Ryssland. Framför allt har EU varit ett politiskt stöd och fattat beslut om stränga sanktioner mot Ryssland och hållit fast vid dem.
Nu har EU och Ukraina ingått ett associations- och frihandelsavtal och snart blir visumfriheten ett faktum. EU kan ändå inte reformera Ukraina å Ukrainas vägnar och just nu kan EU inte heller erbjuda medlemskap för att sätta fart på reformerna.
Vad nu?
Orsakerna till Ukrainas inrikes- och utrikespolitiska problem kan man finna både i närhistorien och längre tillbaka i tiden. Landets historia har under tusen år varit sammanflätad med Ryssland. I sin nya bok ”Towards the Flame: Empire, War and the End of Tsarist Russia” skriver Dominic Lieven: ”As much as anything, the First World War turned on the faith of Ukraine”. Och enligt Serhii Plokhyn i ”The Gates of Europe: A History of Ukraine” var Ukraina under 1932–1944 världens farligaste plats. Ukrainas plats på kartan och i historien har inte alltid varit lätt.
Tröga reformer
Man kan fråga sig varför de baltiska länderna eller Polen har lyckats med det som Ukraina nu med föga framgång eftersträvar? Den kanske enklaste förklaringen till Ukrainas aktuella situation är att landet inte lyckades börja reformera från scratch på 1990-talet och att landet av någon orsak aldrig lyckades uppbåda en gemensam vilja att förändra landet. I början av 1990-talet fanns det kanske bara en uppfattning om vad landet inte ville vara och att det ville lösgöra sig från Ryssland. Först senare uppstod idén att närma sig EU, så nära som EU tillåter.
Medan landet sökte sin utrikespolitiska linje hann emellertid den ekonomiska och den politiska makten snärjas samman till den härva som man nu försöker bli av med genom reformerna. Ekonomiminister Aivaras Abromavičius avgång, på grund av att han tröttnat på hur långsamt reformerna framskred, visar att uppgiften inte är enkel och att det kommer bakslag.
Efter Majdan är vi nu i en situation när man borde ha övergått från att göra historia till att göra politik, och det innebär lagberedning, lagstiftande och verkställande av lagar och sedan mera lagberedning, lagstiftande och verkställande. Det kan också innebära att trampa på stora tår, tunnare lönekuvert och missnöje. Om den sociala pressen kommer att föra reformera vidare, ut ur djungeln mot en ljusare framtid, det återstår att se. Ukraina har i vilket fall som helst gjort framsteg.
Antti Helanterä
Skribenten är ambassadråd
