Pitkä marssi – ajatuksia EU-budjetista
Kolumn
Europeiska unionen har en egen budget och en flerårig finansieringsram som styr utgifterna på kring tusen miljarder euro, huvudsakligen till den gemensamma jordbrukspolitiken och till regional- och strukturpolitiken. Samtidigt måste EU vara beredd att svara mot nya utmaningar och oförutsägbara behov som dyker upp under perioden. Den nya finansieringsramen för 2014–2020 har just tagits i bruk, men förhandlingarna om följande period håller redan på att sätta igång. Beredningsprocessen är lång och det gäller att hålla huvudet kallt och ha klara mål.
Mitt arbete med EU-budgetfrågor som varat i nästan sex år går mot sitt slut och det är dags för mig att sammanfatta mina tankar. När jag kom till Bryssel var Lissabonfördraget ännu färskt. Fördraget förändrade på ett betydande sätt många invanda förfaringssätt och maktförhållandena mellan olika EU-organ. Och som jag skulle komma att märka under de kommande åren löpte det inte alltid helt smärtfritt, särskilt inte relationerna mellan medlemsländerna och institutionerna.
Under budgetförhandlingarna har vi sett många arga delegater dramatiskt marschera ut i protest och riva papper. Ofta har vi suttit till sent på natten och slipat någon detalj, och uttröttningsmetoden har ibland varit det enda sättet för förhandlingsledaren att nå en kompromiss. Samma metod har visserligen också kört in förhandlingarna i återvändsgränder. Allt är möjligt.
Under årens lopp har jag varit med om att svarva ihop flera årsbudgeter, rekommendationer om ansvarsfrihet och fleråriga finansieringsramar. Jag har också behandlat en och annan specialfråga, allt från ITER-reaktorn och Europeiska fonden för strategiska investeringar till turkiska flyktinghjälpens samordningsinstrument. I bakgrunden är det alltid frågan om pengar och hur de ska fördelas mellan olika parter. När det gäller fördelningen av pengar har både EU-organen och medlemsländerna mycket olika och mycket bestämda uppfattningar.
Min period har varit intressant, men i stället för att minnas gånga tider vill jag nu koncentrera mig på framtiden Jag har sammanställt tre punkter att minnas under de kommande förhandlingarna.
Mål
EU:s integration fördjupas genom kriser och institutionerna för den obönhörligt integrationen vidare. Det är inbyggt i EU-organens verksamhet och själva grunden för deras existens. Integrationen sker inte alltid i stora kliv utan den framskrider sakta men säkert genom olika initiativ och förslag som ändrar på lagstiftningen.
När man definierar sina mål, oberoende om det gäller EU-budgetens struktur eller fördjupandet av den inre marknaden, är det väsentligt att skapa sig en helhetsbild av utvecklingens riktning och vart man vill att den ska leda. Efter det måste man kunna bedöma konsekvenserna och ställa upp mål både på kort och på lång sikt.
Det allra viktigaste är den egna analysen och tankearbetet. Utan dem blir det lätt så att man bara verkställer något slag av drivvedsteori medan olika kriser pågår omkring.
Allianser
Det går bäst att främja sina mål i samarbete med andra. En enskild liten aktör har inte så mycket att säga till om, men tillsammans med andra som delar din åsikt kan du styra saker i önskad riktning. Det lönar sig dock att välja sina vänner med omsorg eftersom allianser alltid kommer med ett pris.
När man allierar sig måste man acceptera gemensamma mål. I enstaka frågor kan det hända att ens vänner har exotiska åsikter, men då gäller det att ha helheten framför ögonen.
Makt
När man följer diskussionen som pågår i den så kallade Brysselbubblan känns det ibland som att medlemsländerna blir utanför. Detta blir mest konkret under parlamentets plenarsammanträde när kommissionärerna läxas upp av parlamentsledamöterna. Det är inget under att Europaparlamentets brokiga synpunkter fastnar i kommissionärernas sinnen efter att de lyssnat på dem utan uppehåll i en dag eller två i Strasbourg. Medlemsstaterna företräds under plenarsammanträdet av en representant för rådets ordförandeland, som ofta hamnar i skymundan i parlamentets europeiska debatt.
Rådets uppgift är att se till att medlemsländerna också i fortsättningen har en central roll i EU:s utveckling. Europaparlamentets ställning har blivit starkare, men också om man uttalar sig försiktigt kan man konstatera att makt och ansvar inte ännu går hand i hand där. Kommissionen försöker agera självständigt, men blir ändå tvungen att söka stöd bland majoriteten i parlamentet och rådet i alla ärenden.
Utgångspunkten är fortfarande den att Europeiska unionen är ett förbund mellan sina medlemsländer. Knappast önskar någon att valen till medlemsländernas nationella parlament ska ske med odemokratiska metoder. Därför måste man också hålla fast vid medlemsländernas ställning och makt.
Vi lever i en intressant tid. I diskussionen om verkställandet av EU:s budget under den senaste tiden har verksamhetens effektivitet, eller snarare bristen på effektivitet, ofta kommit upp. Medlen i EU:s budget borde riktas till områden där de kan uppnå det största europeiska mervärdet. Förhoppningsvis delar alla denna åsikt. En annan fråga är sedan hur detta mervärde ska definieras i en värld i ständig förändring. Jag önskar alla er som fortsätter arbetet med EU-budgeten mycket tålamod och uppmanar er att sätta er in i saker på djupet också i dessa snabba tider.
Toni Tiala
Skribenten är sakkunnig med ansvar för budgetfrågor vid Finlands EU-representation.
