Kultainen sääntö puolustuspolitiikan ohjenuorana
Kolumn
Under de senaste åren har samhörigheten inom EU inte skapat några stora rubriker. Ett undantag såg vi efter terrorattackerna i Paris när Frankrike som första medlemsstat åberopade klausulen om ömsesidigt bistånd i Lissabonfördraget. Stämningen på försvarsministermötet den 17 november var i det närmaste andäktig, när medlemsstaterna den ena efter den andra bedyrade att de stöttar Frankrike.
Viktig klausul för Finland
Många blev förvånade när president Hollande inför försvarsministermötet berättade om Frankrikes planer att åberopa klausulen om ömsesidigt bistånd. Efter Lissabonfördraget har klausulens betydelse snarare förringats.
För Finland har den däremot varit viktig. För oss var EU-medlemskapet ett säkerhetspolitiskt val: redan i statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse från 1995 konstaterades det att ”Genom att delta i de gemensamma ansträngningarna kan Finland vänta sig att få de andra ländernas stöd för sina egna strävanden och sin egen ställning.”
När unionens stora utvidgning ägde rum 2004 ansågs den växande solidariteten i EU ytterligare stärka stabiliteten i Europa och befästa Finlands säkerhetspolitiska position. I den första redogörelsen efter Lissabonfördraget drogs det slutligen upp en riktlinje enligt vilken Finland skapar beredskap för att ge och ta emot bistånd.
När Frankrike hade lämnat sin vädjan var Finlands ståndpunkt synnerligen konsekvent: EU-ministerutskottet förkunnande i smått biblisk ton att Finland agerar på det sätt som vi önskar att andra bemöter oss.
Som svar på Frankrikes specifika begäran erbjöd sig Finland bl.a. att fortsätta utbildningsinsatsen i norra Irak och att utvidga deltagandet i UNIFIL-insatsen i Libanon. Dessutom beslöt Finland att utreda möjligheterna att utöka sin insats i krishanteringen i Mali och överlät till Frankrike flygtimmar för gemensamma fraktflygplan för servicetransporter.
Gjorde vi vår hemläxa rentav för samvetsgrant? Så fort Frankrike hade framfört sin begäran om bistånd inleddes en kritisk diskussion om hur vår lagstiftning inte tillåter att t.ex. soldater skickas till Frankrike (vilket Frankrike visserligen inte ens begärde).
Till skillnad från andra länder hade vi undersökt möjligheterna att leva upp till klausulen om bistånd. Tack vare detta kunde vi föra fram konkreta problem i ett skede där andra fortfarande lutade sig bakåt i sina stolar, försäkrade att de stöder Frankrike och började gräva efter Lissabonfördraget i sina skrivbordslådor.
Solidaritet är inte enkelriktat
Efter tragedin i Paris var det i och för sig hög tid att återgå till de riktlinjer om uppfyllandet av EU-förpliktelser som dragits upp för åratal sedan. Det har länge talats om emottagande av militärt bistånd, men solidaritet kan inte vara enkelriktat.
Efter attackerna i Paris har man i en anda av den gyllene regeln påskyndat en reform av lagstiftningen. Lägligt nog är beredningen av såväl en säkerhetspolitisk som en försvarspolitisk redogörelse på väg att köra igång.
Viktig inledning i hybridhotens tidsålder
Så småningom kan man utifrån genomförandet av klausulen om bistånd dra större slutsatser. Den kan bedömas ha stärkt EU som säkerhetsgemenskap. En entydig stödförklaring är politiskt viktig. Frankrike har inte sammanfattat det bistånd landet fått, men militärt sett verkar resultatet motsvara förväntningarna.
Att tillämpningsområdet för klausulen om bistånd utvidgas bortom traditionella militära aggressioner är en intressant utveckling i hybridhotens tidsålder. EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har tagit ett nytt steg, och vissa tabun har raserats: nu talas det till exempel om EU:s skrämseleffekt eller unionens mervärde när det gäller att utveckla medlemsländernas försvarsförmåga.
Med tanke på fortsättningen är det viktigt hur solidaritet och bistånd tas upp i EU:s globala utrikes- och säkerhetspolitiska strategi som väntas bli klar i juni.
Tuomas Koskenniemi
Skribenten är specialist vid Finlands ständiga representation vid EU i frågor som gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken
