Britannia ja EU: Osa 4
Storbritanniens folkomröstning om fortsatt medlemskap i Europeiska unionen närmar sig. Medan opinionsundersökningarna tyder på ett ytterst tight race och medan omkring en femtedel av väljarna ännu inte bestämt sig för hur de ska rösta, kan varken ja- eller nej-sidan vila på sina lagrar.
Under de senaste veckorna har de två kampanjerna fortsatt på sina respektive utstakade linjer.
Kampanjen för att stanna kvar i EU har fokuserat stint på EU-medlemskapets ekonomiska fördelar. De hänvisar till forskning som visar att 3 miljoner jobb hänger på att Storbritannien är en del av EU:s inre marknad. Enligt vissa skulle Storbritanniens ekonomi krympa utanför EU vilket skulle innebära lägre löner, rentav 38 £ mindre i veckan.
Punden har redan fått lida på grund av farhågor att Storbritannien närmar sig utgången, vilket antyder att finansmarknaden är orolig för de ekonomiska implikationerna av att Storbritannien lämnar EU.
Kampanjen för att lämna EU accepterar däremot att det ekonomiska argumentet är förlorat. De lägger i stället alla sina ägg i invandringskorgen.
Många, på båda sidor, är eniga om att Storbritannien är ett lockande mål för emigranter. Den totala nettomigrationen – antalet personer som anländer minus dem som lämnar landet – uppgick till 300 000 förra året. Av dem var över hälften – kring 184 000 – EU-medborgare.
De som anser att Storbritannien ska stanna kvar i EU hävdar att invandrarna är hårt arbetande skattebetalare som ofta har med sig viktiga färdigheter och expertis. Brexit-sidan argumenterar däremot för att den höga invandringen sätter ytterligare press på den redan ansträngda offentliga servicen. De hävdar också att den höga invandringen har pressat ned de brittiska arbetanas löner.
Den prominente Brexit-aktivisten Michael Gove hävdade nyligen rentav att det rådande invandringssystemet är ”rasistiskt” eftersom det ger EU-medborgare obehindrat tillträde till Storbritannien medan det sätter stopp för kvalificerade personer från andra länder, såsom USA, Australien och Kanada.
Anti-EU-sidans främsta poäng har emellertid varit hotet att Turkiet blir EU-medlem. Enligt kampanjen kommer turkar, om Storbritannien stannar i EU, att kunna resa visumfritt till Storbritannien. Vissa hävdar att om det skulle ske kan ett okänt antal av Turkiets 77 miljoner invånare flytta till och arbeta i Storbritannien. Eftersom EU skulle ha en gräns mot Irak, Iran och Syrien anser de också att det är en direkt säkerhetsrisk att stanna i EU.
Inför folkomröstningen har det ordnats flera tv-debatter. Senast fick David Cameron och UKIP:s ledare Nigel Farage svara på frågor av en publik som var uppenbart missnöjd med de personliga angrepp som båda sidor gjort sig skyldiga till. Flera debatter kommer att visas på tv under de kommande dagarna, inklusive en på Wembley Stadium. Tillsvidare har debatterna dessvärre misslyckats med att övertyga väljare.
Men finns det uppgifter som tyder på att kampanjen för att lämna EU har lyckats spela på folks oro för invandringen. Tre färska gallupar placerar Brexit-sidan i ledningen, om dock marginellt.
”Undersökningen om opinionsundersökningar”, den som sammanfattar alla olika opinionsundersökningar, placerar däremot stanna-sidan först med en minimal marginal.
Det enda som är säkert är att ingen vet hur det kommer att gå den 23 juni.
Opinionsundersökningar är som känt svåra att få rätt. Alla betydande valprognoser misslyckades med att förutspå utgången i det brittiska parlamentsvalet 2015 när Davis Cameron vann en trygg majoritet. Den här gången är det ännu svårare eftersom den föregående folkomröstningen om medlemskap i Europa, till skillnad från parlamentsval som hålls med fyra eller fem års mellanrum, hölls 1975. Det innebär att inte finns något att jämföra prognoserna med.
Vi kan söka efter andra ledtrådar.
Till exempel har Brexit-kampanjen lockat till betydligt flera Twittermeddelanden än kampanjen för att stanna kvar – 800,000 jämfört med 400,000.
Vadslagningsfirmornas odds antyder emellertid att det finns en 72 procents chans att Storbritannien förblir en av 28 i EU.
Men ingen kan veta med säkerhet.
Om jag skulle vara tvungen att lägga mina pengar på någondera skulle jag satsa på att Storbritannien förblir EU-medlem. Man vet vad man har, men inte vad man får. Folk litar på David Cameron mer än på de flesta andra politiker och det är sannolikt att de följer hans råd. Ett stort antal unga människor har registrerat sig för att rösta, och de unga är i snitt mera pro-Europa. London med sina 9 miljoner invånare (nästan 14 procent av hela landets befolkning) tenderar också att vara mer pro-EU än resten av landet. Det samma gäller Scotland, Wales och Nordirland. Också etablissemanget i allmänhet – de fyra största politiska partierna, brittiska centralbanken och många kända skådespelare och musiker – är för att stanna i EU.
Med detta sagt – jag brukar inte slå vad.
Matthew Broad
twitter: @drmattbroad
Matthew Broad är en brittisk forskare som har förälskat sig i staden Åbo och skärgården. För närvarande är Broad gästande Marie Skłodowska-Curie-forskare vid Åbo universitets institution för filosofi, politisk historia och statslära. Han är särskilt insatt i historia rörande Storbritanniens utrikespolitik och Europas integration.
