Britannia ja Brexit: Sata päivää äänestyksen jälkeen
De hundra första dagarna efter folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap har varit oroväckande tysta. Mycket lite ärlig debatt om konsekvenserna av att gå ut ur EU har hörts. Nu är tystnaden bruten och följderna av Brexit håller sakta på att klarna.
”Låtsaskriget” är slut
När Storbritanniens förklarade krig mot Tyskland i september 1939 inleddes det så kallade låtsaskriget, ”the phoney war”. I åtta månader rådde ett relativt lugn utan några betydande anfall av västmakterna på land och utan några direkta militära konfrontationer mellan de två sidorna. För att vara en global konflikt var allt olycksbådande lugnt.
De hundra dagarna efter Storbritanniens folkomröstning om medlemskapet i Europeiska unionen den 23 juni påminner om denna tid. Theresa May – David Camerons ersättare som premiärminister – konstaterade lugnt på trappan till sitt residens på Downing Street att ”Brexit betyder Brexit”. Men utöver några enstaka oväntade utgjutelser av vissa ministrar och en handfull varningar från EU-tjänstemän om hur Europa post-Brexit kunde se ut, har det förekommit mycket lite ärlig diskussion eller debatt om när Storbritannien kunde tänkas träda ur EU och vilket slag av relation landet ska ha till Bryssel efter det.
Tills nyligen. Låtsaskriget verkar ha tagit slut. Det börjar klarna vad Brexit innebär på riktigt.
Blir det en ”hård” Brexit?
Under konservativa partiets höstkonferens signalerade premiärminister May att den formella processen för att lämna EU – att aktivera artikel 50 i EU-fördraget – kommer att inledas i slutet av mars 2017, vilket skulle innebära att Storbritannien går ut ur EU sommaren 2019, innan följande Europaparlamentsval.
Storbritannien kommer sannolikt att gå in för en ”hård” Brexit och inte bara lämna de formella strukturerna utan också den inre marknaden.
London ska ha full kontroll över invandringspolitiken, hävdar May. Det innebär att man ska ge upp de existerande – och ytterst gynnsamma – handelsvillkorna med EU-länderna för att kunna kontrollera vem som får arbeta och leva i landet.
Storbritannien ska enligt premiärminister May bli ”ett fullständigt självständigt och oberoende land” som inte längre lyder under ”EU-domstolens jurisdiktion”. Istället för att prioritera handeln med EU har premiärministern föreslagit att Storbritannien ska bli ”globalt på allvar”. Det finns, vidhåller hon, redan åtta länder – till exempel Kanada, Kina, Indien, Mexiko, Singapore och Sydkorea – som har signalerat att de är intresserade av att ingå frihandelsavtal med Storbritannien. Informella samtal om handelsavtal har redan inletts med Australien och Nya Zeeland.
… eller en ”mjuk”?
Det här var ett djärvt och för vissa överraskande uttalande. Bankerna i London City värdesätter den tillgång till europeiska finansmarknader som medlemskapet i EU:s inre marknad har gett dem. Många globala företag har slagit sig ned i Storbritannien uttryckligen för att de kan sälja varor billigt och enkelt till andra EU-länder. Alla dessa skulle föredra en ”mjuk” Brexit som skulle innebära att man lämnar EU men förhandlar om fortsatt tillgång till den inre marknaden.
Andra, särskilt de inom det konservativa partiet som stödde Brexit, är förtjusta över att deras synpunkter äntligen har beaktats.
En säregen brittisk modell
Hur Storbritanniens framtida relation till EU kommer att se ut är fortfarande oklart. Och det finns inget som företag gillar mindre än osäkerhet. Det enda som är säkert är att Storbritannien inte kommer att följa den ”norska” eller ”schweiziska” modellen.
Det här ska bli ett nytt sorts partnerskap, en säregen brittisk modell med en praktiskt fungerande relation till EU men utan de djupgående och komplexa banden inom områden som fri rörlighet eller handel.
Om de som röstade för att stanna i EU, eller för den delen EU-tjänstemännen, kommer att acceptera denna modell återstår att se.
Matthew Broad
twitter: @drmattbroad
Matthew Broad är en brittisk forskare som har förälskat sig i staden Åbo och skärgården. För närvarande är Broad gästande Marie Skłodowska-Curie-forskare vid Åbo universitets institution för filosofi, politisk historia och statslära. Han är särskilt insatt i historia rörande Storbritanniens utrikespolitik och Europas integration.
