Det permanenta strukturerade samarbetet sätter ramen för utvecklandet av EU:s försvarssamarbete
I diskussionen om EU:s försvarssamarbete har det under det senaste året förekommit flera förvirrande men viktiga bokstavskombinationer. En av dem fick mycket uppmärksamhet förra veckan, till och med i presidentvalsdebatten, eftersom EU:s utrikes- och försvarsministrar gav startskottet för det permanenta strukturerade samarbetet (Permanent structured cooperation, förkortat Pesco).
Den 13 november undertecknade ministrar från 23 medlemsländer en gemensam intresseanmälan om att delta i ett fördjupat samarbete. Det egentliga igångsättandet av samarbetet kräver rådets beslut, som enligt planen ska fattas i december.
Idén med det permanenta strukturerade samarbetet är att intensifiera och stärka EU:s genensamma säkerhets- och försvarspolitik och försvarssamarbetet. Det försvagade europeiska säkerhetläget och medlemsstaternas alltjämt krympande försvarsbudgeter har gett samarbetet en knuff framåt. Samtidigt vill man visa att EU kan agera för att förbättra sina medborgares säkerhet.
Kommissionens uppmuntran och växande aktivitet på försvarsområdet ger ytterligare tyngd åt samarbetet. Kommissionen har bland annat framfört att den har för avsikt att satsa 500 miljoner euro per år i den följande fleråriga budgetramen på försvarsforskning och en miljard euro på att utveckla kapaciteter. Ur potten föreslås också en egen andel för projekt inom ramen för det permanenta strukturerade samarbetet. Kommissionens aktiva roll är välkommen: institutionerna ska reagera på sin omgivning och anpassa sig till dagens utmaningar.
Effektivare samarbete
Det permanenta strukturerade samarbetet är förutom ett uttryck för politisk vilja och engagemang också ett sätt att främja praktiskt samarbete. De medlemsländer som går med förbinder sig till att göra försvarsinvesteringar, utveckla sina kapaciteter och sin operativa beredskap. I praktiken innebär det bland annat satsningar på forskning och teknik, deltagande i gemensamma projekt som gäller kapaciteten och ett aktivare grepp i EU:s krishantering.
Det här är inget nytt. Det är inte heller något nytt att medlemsländerna bedriver otillräckligt samarbete på detta område. I och med det permanenta strukturerade samarbetet lyfts emellertid dessa brister fram och det görs till en politisk prioritering på hög nivå att åtgärda dem. Medlemsländerna förbinder sig också till att regelbundet granska hur samarbetet framskrider. Det förväntas leda till effektivare samarbete. Förändringen kommer inte att ske över en natt.
Utöver förbindelserna har medlemsländerna lyft fram behovet av praktiska projekt inom ramen för det permanenta strukturerade samarbetet som ska visa medborgarna att samarbetet har ett konkret mervärde. Tillsvidare har medlemländerna kommit med en lång lista förslag till projekt kring allt från krishanteringskapacitet till utbildning och cyberfrågor. Projekten ska väljas enhälligt. De ska inte bara tjäna nationella intressen utan också bidra med mervärde till EU-samarbetet. De projekt som ska starta först håller för närvarande på att sållas ut.
Beslutanderätten fortsättningsvis hos medlemsstaterna
Finland har länge och konsekvent förespråkat ett fördjupat försvarssamarbete inom EU. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har inte enbart setts i en krishanteringskontext utan också som en vid ram som även inrymmer cyber- och hybridhot. Det permanenta strukturerade samarbetet är ett steg i rätt riktning. Finland har arbetat för att ömsesidigt bistånd ska inkluderas i handlingarna, vilket är ett uttryck för vår vida tolkning av försvarssamarbetet. Fastän det redan ingår en solidaritetsklausul i Lissabonfördraget är det politiskt viktigt och i enlighet med Finlands intressen att det ömsesidiga biståndet också ingår i medlemsstaternas gemensamma deklaration om detta samarbete.
Det är svårt att svälja påståendena om EU:s militarisering. Samarbetet intensifieras men beslutanderätten ligger fortsättningsvis hos medlemsstaterna. Däremot kan medlemsstaterna genom samarbete och med hjälp av EU-institutionernas aktivitet påverka viktiga försvarspolitiska frågor i EU:s kärna. Att EU är aktivt inom försvarspolitiken innebär inte att EU skulle glömma bort sin uppgift att främja fred och stabilitet på de mer traditionella områdena. Det skulle snarare vara konstgjort om EU åsidosatte försvarsfrågor i dagens Europa. Majoriteten av EU-länderna hör också till Nato och stöder sig på Nato i sitt kollektiva försvar. EU försöker inte bli Nato utan använder sig av sina egna verktyg (t.ex. lagstiftning, ekonomiska sporrar, infrastruktur, kombination av politikområden) för att påverka sin säkerhetsmiljö och intensifiera sitt försvarssamarbete.
Meiju Keksi
Skribenten är specialsakkunnig inom försvarspolitik vid Finlands EU-representation
EU Security and Defence Package
Texten publicerades först på webbplatsen för Finlands EU-representation.
Om skribenten
