Spitzenkandidat – vad är det?
På sista tiden har det för många finländare nya tyska ordet Spitzenkandidat dykt upp i medierna. På svenska översätts ordet oftast till toppkandidat och med det avses ett europeiskt partis kandidat till befattningen som kommissionens ordförande. Utnämningen av toppkandidater är ytterligare ett steg för att stärka parlamentets makt och den parlamentariska dimensionen i Europeiska unionen.
Förfarandet grundar sig på Lissabonfördraget
Enligt Lissabonfördraget är det Europeiska rådet, alltså medlemsstaternas regeringar, som med kvalificerad majoritet utser en kandidat till kommissionens ordförande med hänsyn till resultatet i valet till Europaparlamentet. Sedan ska kandidaten godkännas i en omröstning i Europaparlamentet. För att bli vald till kommissionens ordförande måste kandidaten få absolut majoritet.
Processen med toppkandidater tillämpades för första gången i samband med Europaparlamentsvalet 2014, då fem europeiska partier utsåg sina toppkandidater. Efter valet var det Jean-Claude Juncker, toppkandidat för den största politiska gruppen i parlamentet, Europeiska folkpartiet (EPP), som blev Europeiska rådets kandidat till kommissionens ordförande, vilket godkändes av en majoritet i parlamentet.
I Finland har man inför toppkandidatnomineringen mest uppmärksammat att tidigare statsministern Alexander Stubb har meddelat sitt intresse för att bli EPP:s toppkandidat. I valet av toppkandidat konkurrerar Stubb mot tysken Manfred Weber, som för närvarande är EPP:s ordförande i Europaparlamentet. Valet avgörs vid EPP:s partikongress i Helsingfors den 7–8 november 2018. Även många andra europeiska partier utser sina toppkandidater under slutet av år 2018.
Demokrati eller inte
Valet av toppkandidater har försvarats med att det ökar synligheten och demokratin i unionen, eftersom medborgarna genom att rösta kan påverka valet av den kommande kommissionens ordförande. Systemet med toppkandidater och paneler med dem främjar EU-medborgarnas medvetenhet om de potentiella ordförandena och de europeiska partierna. Förfarandet kan också stärka EU-systemets politiska legitimitet eller godtagbarhet bland medborgarna, då de ges större möjlighet att lära känna kandidaterna och beslutsfattarna också på EU-nivå.
Systemet med toppkandidater har också blivit föremål för kritik. En del upplever att förfarandet överför för mycket makt från medlemsstaternas regeringar till parlamentet och de europeiska partierna. Dessutom har systemets förmåga att stärka EU:s legitimitet ifrågasatts. De nationella partierna har i sina EU-valkampanjer brukat lyfta fram aktuella ärenden i hemlandet, medan medborgarnas kännedom om toppkandidaterna och de europeiska partierna har varit svag.
Möjlighet för en svart häst?
Processen med toppkandidater har inte skrivits in i Europeiska unionens fördrag och därför är den inte obligatorisk. I princip är det alltså möjligt för Europeiska rådet att föreslå en sådan kandidat till kommissionens ordförande som inget europeiskt parti har utsett på förhand. Det nuvarande parlamentet har dock meddelat att det är berett att avvisa varje kandidat som inte har utsetts till toppkandidat inför valet till Europaparlamentet. Det nya parlamentet kan förstås ha en annan åsikt i frågan, till exempel om det skulle visa sig omöjligt för parlamentet att godkänna den kandidat som rådet först föreslår.
Valet av kommissionens nästa ordförande kommer troligtvis att vara avgörande för huruvida systemet med toppkandidater blir bestående praxis i EU.
Vad, var, när?
- De största europeiska partierna utser sina kandidater till ledningen av kommissionen i november –december 2018.
- EU-val ska hållas den 23–26 maj 2019. I Finland är valdagen söndagen den 26 maj.
- Det nya EU-parlamentet konstituerar sig under sommaren 2019.
- Europeiska rådet lägger fram för det nya parlamentets godkännande en kandidat till posten som kommissionens ordförande.
- Parlamentet röstar om kandidaten. För att bli vald måste kandidaten få majoriteten av parlamentsledamöternas röster. I annat fall utser rådet inom en månad en ny kandidat till kommissionens ledning.
- Under sommaren och hösten 2019 väljs också innehavarna av andra höga EU-tjänster. Till exempel befattningarna som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och ordförande för Europeiska centralbanken blir lediga.
