Horisont 2020 – 77 miljarder till europeiska spetsforskare och innovatörer
Finlands ständiga representation vid EU, Bryssel
I början av året startade EU:s åttonde ramprogram för forskning och innovationer, som den här gången kallas Horisont 2020. Det sjuåriga programmets budget är hela 77 miljarder euro. Mätt med flera mätare är Horisont därmed det största forskningsprogrammet i världen.
Även inom EU:s politiksektorer är Horisont stort, trots att finansieringen är klart mindre än den till regionala stöd och jordbrukspolitiken. För jämförelsens skull kan nämnas att Polen under den nuvarande budgetramperioden (2014–2020) får grovt taget lika mycket i regionala utvecklingsstöd från EU som det totalt finns pengar i Horisonts budget. Ändå har Horisont drabbats betydligt mindre av nedskärningarna i EU:s budgetram än många andra politikområden, och sett ur forskningens och utvecklingens synvinkel togs det vid budgetramförhandlingarna ett litet steg framåt mot en mer modern EU-budget.
Det fleråriga ramprogrammet för forskning och utveckling omfattar på vanligt europeiskt sätt nästan allt mellan himmel och jord: låne- och kapitalfinansieringsinstrument, ett doktorsprogram inom industrin, teknikdriven grundforskning, pilotering och demonstrationsprojekt, ett eget instrument för små och medelstora företag samt en separat finansieringslinje för sameuropeiska forskningsinfrastrukturer.
Olika forskningsteman omfattas på bred bas. Finansiering kan beviljas för forskning inom såväl ICT, nanoteknik som av skogen och rymden. Andra områden är miljö- och energiinnovationer. Dessutom finns det skräddarsydda forskningsprogram för till exempel flygplans- och läkemedelsindustrin samt utvecklare av väte- och bränslecellsmotorer. Hjärnforskningen kompletteras med utveckling av artificiell intelligens och innovationer inom gränsbevakningen upphjälps med utbytesprogram för forskare. Det är alltså få områden som inte finns med på listan. Endast de politiskt sett mest känsliga områdena som till exempel stamcellsforskning med människoembryon eller tillämpningar för strikt militära ändamål saknas.
Det nya ramprogrammet är mer marknadsbaserat än de tidigare programmen. Det stödjer i större utsträckning projekt där idén i det närmaste är omvandlad till en innovation. Åtminstone i teorin borde detta uppmuntra företag att flitigt söka finansiering, i synnerhet som EU:s regelverk om statsbidrag inte tillämpas på EU:s eget ramprogram för forskning och utveckling.
Det finns således pengar för många olika slag av aktörer inom både den offentliga och privata sektorn, men att programmet är bredbasigt betyder också att trots en stor budget är ramprogramfinansieringen synnerligen konkurrensutsatt. Avvikande från många andra EU-sektorer är pengarna för forskning och utveckling inte på något sätt öronmärkt per land. Samtliga projektförslag genomgår en sträng jämförande utvärdering, som kommissionen genomför med hjälp av oberoende expertutvärderare.
Under det föregående ramprogrammet (2007–2013) var en sökandes statistiska sannolikhet att få finansiering för sitt projekt kring 22 procent, enligt kommissionens statistik. Siffran kanske inte verkar så låg, men en framgångsrik ansökan baserar sig inte på tur i lotteri, utan är resultatet av flera månaders förberedelser – vilka för de flesta sökande är förgäves.
Tyvärr ligger de finländska sökandenas ”resultatprocent” för närvarande något under medeltalet. Den motsvarar alltså inte alls våra allmänna forsknings- och utvecklingssatsningar, som även internationellt sett är av världsklass.
Det finns ingen klar orsak till detta, men enligt vissa uppskattningar är ett problem att det i Finland alltjämt är ”för” lätt att få inhemsk finansiering, och därför intresserar inte EU-programmen. Det är mycket enklare att ringa till sin kompis på Tekes eller Finlands Akademi och tillsammans fundera ut finansieringsmöjligheter än att börja skriva en ansökan på flera sidor på engelska. Det här kan ändras i framtiden eftersom de finländska offentliga F&U-satsningarna nu skärs ner för första gången på årtionden, och någon snabb förbättring är inte att vänta.
Ramprogrammets höga krav på kvalitet ligger i linje med kraven för ett program för forskning och innovationer. Det är inte värt att ge finansiering till projekt med näst bästa kunskap och lösningar. Å andra sidan betyder det att finansiering från ramprogrammet ofta går till de länder där det finns spetskompetens. I Finland finns det som tur är sådan kompetens, men i ett litet land är toppen smal, vilket innebär att relativt få personer och instanser får pengar. Sommaren 2013 utgjorde den finansiering som VTT, Helsingfors universitet och Aalto-universitetet fått nästan hälften av de knappt 700 miljoner euro som Finland dittills beviljats. Det här kan jämföras med att fram till 2013 hade Rumänien fått endast 115 miljoner euro ur det föregående ramprogrammet, trots att landet har fyra gånger större befolkning än Finland.
För många EU-länder är Horisont endast en dyr utgiftspost, som utgör en liten politisk motvikt till de betydligt större regional- och strukturfonderna. För Finland är ramprogrammet ett av de få EU-finansieringsprogram där Finland (kalkylmässigt sett) är så kallad nettomottagare. Enligt den senaste statistiken fick Finland tillbaka 28 cent för var euro som investerats i det föregående ramprogrammet. För enskilda aktörer kan ramprogrammet vara en viktig finansieringskälla. Som exempel kan nämnas att det föregående ramprogrammet täckte ca 7,5 procent av Helsingfors universitets forskningsutgifter på drygt 300 miljoner euro år 2011.
Forsknings- och innovationsfinansieringsinstrumentets möjligheter att korrigera bristerna i den europeiska konkurrenskraften är dock begränsade. Pengar kan satsas i oändliga mängder, men om satsningarna stöter på lagstiftningsmässiga gränsbommar blir det inga kommersiella framgångssagor av idéerna. Vid sidan av finansieringsinstrumentet för forskning behövs tillräckligt med politisk vilja om EU:s medlemsländer vill införa en verklig inre marknad för forskning och innovationer.
Mikael Kekkonen
Skribenten är specialsakkunnig i forskningspolitik
